Du verkar befinna dig i .
Gå till din Scania marknadsplats för mer information.
Sverige
Försäljningsregion
Produktionsenheter

Scanias modulsystem

Mannen bakom Scanias modulsystem

Även om det är omöjligt att utse en ensam upphovsman bakom Scanias lovordade modulära produktsystem råder det ingen tvekan om att företagets första tekniska direktör, Sverker Sjöström, spelade en viktig roll i utvecklingen av det.

I början av 1950-talet lämnade Scania-Vabis komponent- och materialleveranser från bland annat Tyskland mycket övrigt att önska. Situationen blev så kritisk att företaget tvingades lägga mycket av sitt utvecklingsarbete för nya fordon och motorer på hyllan. Komponenterna var inte rätt dimensionerade och materialen var defekta eller inte fullständigt testade. Detta ledde till under- och överdimensionerade delar och komponenter.

För att ta itu med dessa kvalitetsproblem vände sig Scania-Vabis till den nyrekryterade Sverker Sjöström, en 27-årig teknologie licentiat från KTH och expert på materialhållfasthet.

Sjöström började systematiskt granska de påfrestningar som lastbilarna utsattes för under praktisk användning. ”Resultaten av dessa mätningar vände ofta upp och ned på de då rådande uppfattningarna om hur man beräknar hållfastheten hos en given komponent”, sade Sjöström i en intervju 2004. ”På den tiden gick mätmetoderna ut på att beräkna hållfastheten hos en komponent under statisk belastning utan hänvisning till den faktiska användningen. Men detta tvingades vi omvärdera.”

”Den rådande uppfattningen på den tiden var till exempel att man skulle ha en axelväxel för varje motorstorlek, oavsett användningsområde. Enligt våra nya resultat var detta helt fel. Motoreffekten var av försumbar betydelse. Det var fordonets totalvikt och transportvägens topografi som var de viktigaste faktorerna för dimensioneringen.”

Från 1960-talet och framåt ökade lastbilstillverkningen hos Scania dramatiskt

1961 blev Sjöström Scania-Vabis första tekniska direktör. Från 1960-talet och framåt ökade lastbilstillverkningen dramatiskt och Scania-Vabis exporterade en allt större del av sina produkter. Samtidigt blev lastbilarna alltmer komplexa. Kunderna började ställa högre krav och lastbilar skulle ofta användas i helt nya miljöer.

”Det uppstod ett behov av att dela in lastbilarna i olika klasser efter användningsområde. Med noggrant avvägda hållfasthetssteg i de olika komponenttyperna kunde vi då uppfylla de varierande kundbehoven med ett begränsat antal komponenter. Detta ledde också till att slutprodukten blev lättare.”

Scanias konkurrenter hävdade att det inte gick att skapa ett effektivt modulsystem, men Scanias satsning på tunga fordon var avgörande. Framstegen som följde var möjliga tack vare ett konstruktivt lagarbete på företagets forsknings- och utvecklingsenheter.

”Tillsammans utarbetade vi GPRT-programmet med våra egna hytt- och ramproduktionsenheter. Koncepten började komma i slutet av 1960-talet när vi arbetade med nya hytter. Vi var eniga om att vi kunde producera ett helt nytt program, men hur skulle det se ut?”

Den första modellen i det nya helt modulariserade lastbilsprogrammet var den huvförsedda T-lastbilen i april 1980.

Det kompletta GPRT-programmet, som bestod av fyra hyttyper och även kallades för 2-serien, presenterades i december 1980.

Det nya programmet var indelat i tre större driftklasser – M (medeltung), H (tung) och E (extra tung), beroende på hur lastbilen skulle användas.

Det nya lastbilsprogrammet uppnådde vad man nästan skulle kunna kalla perfektion när det gäller modularisering. Från ett begränsat antal huvudkomponenter kunde Scania skapa ett nästan obegränsat antal lastbilsvarianter anpassade efter enskilda kunders speciella behov.