På nya vägar
Artic Road
13 januari 2026
Arctic Road har bytt skepnad flera gånger sedan Axel Engrund startade åkeri 1927. Nu står företaget inför sitt tredje generationsskifte när Emilia Engrund lämnar mäklaryrket för att föra vidare familjetraditionen – fast på sitt eget sätt, precis som generationerna före henne alltid fått göra. Vid sin sida har hon sin far David Engrund som drivit åkeriet i ett kvarts sekel, och Ola; den mänskliga datorn som kan alla detaljer om företagets maskiner och verksamhet.
Arvtagerskan Emilia:
"Jag ser det som en styrka att inte behöva ha alla svar själv."
Familjeföretaget har alltid funnits med som det självklara karriärvalet, men den blivande VD:n Emilia Engrund har närmast jobbat som mäklare, först i Stockholm och sedan i Malmfälten.
– Jag avslutade min anställning hos mäklarfirman i februari 2024 och i maj 2024 klev jag in i Arctic Road. Jag har behållit min registrering och har möjlighet att ta på mig mäklaruppdrag, säger hon och fortsätter:
– Det krävs tid för att sätta sig in i en sådan roll. Därför ville jag hellre börja i god tid än att behöva forcera processen.
För Emilia innebär den kommande VD-rollen på familjeföretaget en helt ny arbetssituation.
– Som mäklare jobbar man väldigt självständigt och det innebär mycket ensamjobb. Här har jag kollegor omkring mig, personalansvar, och en verksamhet som hela tiden rör på sig. Just nu ansvarar jag för den operativa verksamheten, administration, projektering och personalfrågor, medan pappa gör mer VD-jobbet, säger Emilia.
Emilia Engrund är uppvuxen i familjeföretaget, men har också jobbat som mäklare.
I övergången fungerar Emilias pappa som hennes främsta mentor.
– Jag diskuterar det mesta med honom. På samma sätt vänder jag mig ofta till Ola, som alltid är tillgänglig och har svar på mina frågor, berättar Emilia.
Hon har en pragmatisk inställning till den nya rollen:
– Det gäller att vara ödmjuk. Jag ser det som en styrka att inte behöva ha alla svar själv. Mitt fokus ligger på att ta tillvara medarbetarnas kompetens, skapa förtroende och tillsammans driva verksamheten framåt.
Arctic Road har bytt skepnad flera gånger genom generationerna. Och Emilia har redan börjat sätta sin prägel på företaget.
– I våras tog jag fram en ny logotyp tillsammans med en reklambyrå för att ge företaget ett mer samtida uttryck. Samtidigt ser jag stor potential i att utveckla och effektivisera våra arbetsflöden framöver, säger Emilia.
Vad är det roligaste med jobbet?
– Det jag uppskattar mest är variationen i arbetet; ingen dag är den andra lik, och det gör rollen både stimulerande och utvecklande.
– Att få arbeta tillsammans med min pappa är också väldigt värdefullt. Och inte minst spelar alla våra medarbetare en avgörande roll – utan deras engagemang och kompetens hade verksamheten inte varit där den är i dag.
David Engrund, åkeriägare i tredje generationen.
Mentorn David:
"Man ska få utvecklas själv, det mår man bäst av, och då tror jag att man lyckas bäst också."
Arctic Road i sin nuvarande form startade år 2000, men anorna sträcker sig betydligt längre tillbaka än så. Den nuvarande VD:n David Engrunds farfar, Axel Engrund, startade åkeri redan 1927.
– Timmertransporter var det ju på hans tid. När vi startade Arctic Road vinklade vi om lite och gick mer mot Trafikverket och började räkna på olika projekt som vägbyggen och driftsunderhåll. I mitten av 00-talet köpte vi en egen krossanläggning och ett tag jobbade vi nästan uteslutande med det åt LKAB i Kiruna, berättar David Engrund.
Då hade de nästan inga lastbilar alls utan bara 100-tons gruvtruckar. Och 150 anställda. Sen dess har verksamheten bytt skepnad igen. Idag bedriver Arctic Road krossning, losshållning och dolomittransporter, men även skogsbruk och säteri i Mellansverige. Och entreprenaddelen är verksam i Eskilstuna såväl som i Norrland.
I år tecknades nytt avtal som löper fem år gällande transport av dolomit mellan Masugnsbyn och Kiruna. Dolomit är en typ av mineral som används i framställningen av järnmalmspellets och uppdragsgivare är LKAB. För att uppfylla kontraktet har de köpt in fem nya Scania R 660 V8.
– Det är tridembilar med femaxliga släpvagnar som vi har anpassat till 74-tons-ekipage. Vi har haft 650 tidigare och varit väldigt nöjda med både bränsleekonomin och kvaliteten på bilarna. Vi valde därmed att fortsätta med Scania.
Lastning av dolomit i Masugnsbyn.
Ola Kauppi har jobbat på åkeriet i över 40 år.
Arctic Road står inför nästa generationsskifte; inom en överskådlig framtid tar Davids dotter Emilia över rodret. När det sker kommer David att ge henne samma frihet som han upplever att han har fått som VD för familjeföretaget.
– Det kan hända att hon utvecklar det inom något annat, det vet jag inte. Det har varit så för alla generationer att man har fått driva företaget utifrån sitt eget kall, om man säger så. Min far Kjell drev verksamhet inom åkeri med lastbilar mot timmertransporter. Jag inriktade mig ganska tidigt mot grus- och bergtäkter och hamnade nästan helt bort från lastbilar. Jag tycker att det är en viktig del i alla generationsskiften; att alla får göra sin egen grej. Man ska få utvecklas själv, det mår man bäst av, och då tror jag att man lyckas bäst också.
David ser redan nu att Emilia bidrar med kvaliteter som han själv saknar.
– En av hennes goda egenskaper är att hennes energi och vilja. Hon har även ett modernare tänk. Jag är ju nästan som en neandertalare vad gäller datorer men där är hon till exempel i en helt annan generation. Hon har kunskap som gör att jobbet blir effektivt.
– Hon har ett lite modernare tänk helt enkelt. Det känns som att hon har idéer och vill utveckla verksamheten, det är kul.
Åkeriet har beställt fem stycken Scania R 660 V8 som levereras under hösten 2025.
Trotjänaren Ola:
"Min titel i ledningssystemet är produktionsledare, men jag fungerar lite som allt i allo."
Det var en fredag kväll i mars 1984 när Ola Kauppi kom hem från lumpen. Han hade precis fyllt 20 år och hade körkort för lastbil sedan gymnasietiden.
"Nå pojke, vad ska vi göra nu då?" frågade hans pappa.
"Ja, jag vet inte, nu blir det väl muckarfest och så får vi se", svarade Ola.
Pappan kände Davids far Kjell Engrund via en idrottsförening och tyckte att Ola borde höra av sig till honom. Det gjorde Ola, och blev ombedd att dyka upp nästa dag. På lördagen, klockan sju på morgonen, stod Ola utanför Kjell Engrunds garage i Junosuando. Fyrtio år senare är han kvar.
Det blev ingen muckarfest.
– Chefsadministratören Sussie brukar skoja och säga att jag inte längre står på lönelistan utan inventarielistan, skrattar han.
– Min titel i ledningssystemet är "produktionsledare", men jag fungerar lite som allt i allo; jag kan hoppa in i lastbilar, köra maskiner, beställa reservdelar, planera underhåll, allt.
Även om Ola säger sig sakna spetskompetens är det en egenskap som sticker ut och som har fått kollegorna att kalla honom "den levande datorn"; hans förmåga att komma ihåg siffror och detaljer. Han minns chassinummer på fordon, serienummer på reservdelar och kan det mesta om företagets maskinpark.
– Jag vet inte var det kommer ifrån, det bara finns där, säger han nästan urskuldande. Men jag tycker ju att det är kul att lära mig hur grejerna fungerar.
Arctic Road har förändrats drastiskt under Olas fyra decennier. David Engrund, som bara var en liten pojk när Ola började, växte upp och tog över efter sin far Kjell. Då förändrades verksamheten från mest skogstransporter till anläggningsentreprenad. Även branschen har förändrats under åren:
– Det har blivit betydligt mer som ska dokumenteras; pappershanteringen har blivit mycket mer omfattande än tidigare. Framförallt är det miljö- och säkerhetskrav som driver på den utvecklingen. Men det är ju inte bara nackdelar att det blivit så, många gånger är det ju för personalens bästa, säger han.
Den knappt sex mil långa hemresan till Pajala varje dag ser han som avkoppling.
– Stunden det tar för mig att fara hem varje dag behöver jag för att rensa skallen lite.
Han trivs på Arctic Road och är glad att han aldrig har behövt flytta för jobbet. Framförallt är det omväxlingen som hållit honom kvar i alla år:
– Intresset för maskiner och sånt har ju funnits sen man var liten grabb, så jag tycker fortfarande att det är roligt att hoppa in i en lastbil eller grävmaskin och köra en sväng. Men det jag uppskattar mest är variationen; en dag är sällan den andra lik.
Se mer