Livet på en rosa Scania-buss

Rosa Bussarna har kört Scania ända sedan den första resan 1969:

– Vi var åtta killar som köpte en begagnad Scaniabuss från Sundsvallstrafik för 2 500 kronor. Vi inredde den för att åka jorden runt var det tänkt, men när det var en månad kvar så började den ena efter den andra att backa ur. Tillslut var det bara jag och min kompis Abbe som åkte iväg med den stora bussen, säger Anders Eriksson. 

1970 gick den första utannonserade resan: Indien tur och retur, 3,5 månader. Sju passagerare betalade 1 000 kronor var. Resan gav mersmak och 1972 grundades själva företaget. Det året var det två bussar som gick till Indien. Sedan har antalet bussar och resor vuxit. Anledningen till att man har hållit fast vid Scania i alla år är deras pålitlighet; både själva bussarna och servicenätverket.

– Via Scanias globala reservdelssystem går det att se var en specifik del finns i hela världen. Till exempel när en generator gick sönder i Sydafrika kunde jag kolla i systemet och hittade delen på Scaniaverkstaden i Johannesburg. Vi kontaktade verkstaden som lade undan den, och vi kunde köra dit och byta generatorn på plats, säger Boris.

En annan gång gick en turbo sönder på en av de längre resorna. Det var inte så långt ifrån slutet på etappen, så bussen kunde köras sista biten utan turbo.

– Jag beställde turbon och delarna från Sverige och de kunde skickas med resenärer som skulle ansluta till nästa etapp, berättar Boris.

Medan bussen ändå stod stilla för 4–5 dagar av aktiviteter kunde mekanikern byta turbon. 

Det värsta haveriet Boris upplevt var i Kenya när en ventil gick sönder i motorn på en av 70-talsbussarna.

– Vi plockade isär motorn, hittade en ventil ute i ingenstans, slipade in den och lagade. Då var bussen tom, men vi var på väg att hämta resenärer. Det var nästan så att vi stod nedoljade på flygplatsen när vi skulle hämta upp dem, minns Boris.

För att minska risken att bli stående är det en del saker som alltid finns på bussarna, bland annat verktyg, remmar, bränslefilter, luftbälgar till bussarna som har luftfjädring, och reservhjul förstås. Större reservdelar beställs från Sverige.

– Anders ringer mig när han ska köpa delar, jag sätter ihop ett paket med vår reservdelspersonal här i Sverige och skickar ner mellan resorna. Men det mesta går att hitta längs vägen, både reservdelar och verktyg, säger Boris.

Boris Bank har en bakgrund som mekaniker hos återförsäljaren Svenstigs Lastbilar och jobbade sedan flera år som verkmästare på Scania i Häggvik. Han gjorde sin första resa med Rosa Bussarna 2002, då som mekaniker.

– De sökte chaufförer med teknisk bakgrund. Anders sa: "skaffar du busskörkort så får du jobb". Det gjorde jag, och sedan körde jag ett par säsonger i Sydamerika och ett par vändor i Afrika.

Som chaufför för Rosa Bussarna måste du både vara mekaniker och problemlösare. De blir allt svårare att hitta, liksom bussar med manuell växellåda.

– Vi vill inte ha automatväxlade bussar i Afrika och Sydamerika, de är svårare att serva. Men unga chaufförer är inte vana att köra manuell växel idag, säger Anders.

I dagsläget efterlyser han en 12 meter lång buss med manuell växellåda och lång växelspak att komplettera sin fordonsflotta med, och tar gärna emot förslag.

Gemensamt för Anders, Boris och övrig personal på företaget, liksom för "pinkarna" som bussresenärerna kallas (efter "Pink Caravan", bussarnas internationella benämning), är äventyrslustan.

– Det som driver mig är fortfarande äventyret att resa. Och alla trevliga människor man träffar. Alla är så positiva, och så tacksamma. Det går inte att förklara för folk som inte har åkt, säger Anders.