Fermgruppen
Teckningen blev startskottet
8 maj 2025
Fermgruppen i Sundsvall är ett av de större skogsåkerierna
i landet. Hela vagnparken består av Scania och fordonen är individuellt specificerade för sina uppgifter. Men det började
med ett brev till MIL från den unge Richard Ferm.
Passerar man Medelpad vid Ljusnans och Indalsälvens utlopp tar det inte många minuter innan det dyker upp någon av de karakteristiskt och enhetligt lackade skogsbilarna. Enbärsgrönt som bas och cremefärg med röd inramning ligger de tre kulörerna i ett smakfullt mönster enligt egen komposition. I Birsta strax norr om Sundsvall ligger åkeriet Fermgruppen där vi träffar Richard Ferm.
– I området finns den största koncentrationen av landets skogsindustri. SCA är vår absolut största kund som vi levererar både massaved och sågtimmer till.
Bland annat ligger ett av landets största sågverk Tunadal bara ett stenkast från åkeriet. Fermgruppen kör även en betydande mängd virke från järnvägen via SCA:s omlastnings-central i Töva ut till industrierna. Åkeriets specialitet är dock gruppkörning från skogens avverknings-platser där separatlastare lastar ett antal bilar i en avancerad logistik. Skogsbilarna behöver därmed ingen egen kran och lastförmågan kan utnyttjas maximalt.
Men vi ska ta det från början. 1974 kom det ett brev till Junior-MIL inskickat av elvaårige Richard Ferm från Sundsvall. På sista sidan i MIL nummer 4 1974 kan vi se hans fina Scania-Vabis veteranlastbil avtecknad i färg.
Junior-MIL var en återkommande sida där barn och ungdomar kunde skicka in sina teckningar. När Richard Ferm var 11 år skickade han in en av sina många teckningar, en Scania-Vabis av 1931 års modell.
Hur kom det sig att du skickade in en teckning till Junior-MIL?
– Jag älskade att rita lastbilar och att få komma med i MIL var ju det högsta man kunde önska sig. Det var som att vinna en tävling, att bli erkänd, menar Richard.
Han kommer ihåg när han satt bredvid pappa i lastbilen och någon ropade i kom-radion: ”Är det din pojk som har kommit med i MIL med sin fina teckning?”
– Gissa om jag blev stolt! Det var som man kommit med både i gänget därhemma och inom Scania, berättar Richard med en fortfarande illa dold stolthet.
MIL-tidningen blev en viktig informations-källa för Richard. Det var där han kunde läsa om nyheterna från Scania och vad som hände bland de ”stora grabbarna” i branschen. När MIL kom med posten då hade Richard läst tidningen ett par gånger innan pappa Lars var hemma på kvällen.
– Han behövde inte läsa den själv, det var bara att fråga mig vad som stod i senaste tidningen, skrattar Richard.
”Jag älskade att rita lastbilar och att få komma med i MIL var ju det högsta man kunde önska sig.” - Richard Ferm, VD
Du bildade ingen Scania-klubb med kompisarna via MIL som det gjordes på andra håll?
– Nej, det var inte aktuellt. Jag tror att Junior-MIL hade upphört med det. Men man träffade andra grabbar genom åkarfamiljerna.
Och då pratade ni om vilken lastbil som var bäst?
– Nej, det var inget snack om den saken, alla åkarna hade Scania.
När kom du i kontakt med MIL första gången?
– Det måste varit när pappa köpte sin första Scania 76:a, 1967 tror jag. Då kom ju tidningen automatiskt, fortsätter Richard och redogör för deras åkerihistoria.
Pappa Lars Ferm började med en enkel grusbil en bit in på 1960-talet. Med Scania 76:an kunde han sedan, som många andra, komplettera med skogskörning på vintern. Därefter deltog han i ett projekt där tre special-byggda Scania 110:or körde flis i treskift.
När industrierna sedan lades ned dök en helt ny verksamhet upp, att leverera skogsplantor över hela mellersta och norra Sverige.
Att Richard hängde med i lastbilarna så ofta det gick behöver egentligen inte förklaras närmare. Så fort det skulle bytas lastbil var han där med skisser och ritningar om hur det skulle se ut. Allt från var lämstolparna skulle placeras på bästa sätt till nya lackdesigner.
Richard utbildade sig till lastbilsmekaniker och jobbade ett tag på Berners Scania-verkstad. 1985 satte sig Richard bakom ratten i åkeriets lastbil som körde pappersmassa. Emellanåt varierades det med andra uppdrag som lastbils-centralen Sundfrakt styrde.
År 2004 fick Richard möjlighet att köpa ut åkeriet som då hade en storlek av åtta skogs-fordon. Numera är antalet 21 ekipage varav tre är separatlastare samt ett 40-tal anställda. Dagen då fotograferingen ska ske har Richard själv blivit tvungen att hoppa in som kranförare.
– Jag har inte ännu fått något fast jobb i firman och får ta ett pass med kranen när det fattas folk, skämtar Richard för att sedan förklara just separatlastarens viktiga uppgift.
– Kranförarna fungerar som förmän för de som kör lastbilarna. Separatlastaren dirigerar hela gruppen och avgör när det är dags att flytta till en ny avverkning. Sällan är vi på samma ställe mer än ett par dagar, i bästa fall vet vi vad vi ska göra i morgon men inte hela veckan.
Kranen som Richard sitter i är en Scania R 500 6x4. I byggnationen finns fyra hydrauliska ben som kan förflytta bilen sidledes ut i terrängen vid sidan om vägen vilket gör att timmerbilarna kan passera var som helst på de smala skogsvägarna. Själva kranen är en Jonsereds 2990 med kapacitet på 29 tonmeter. Föraren sitter fem meter upp i kranhytten och kan därifrån även köra lastbilen i låg hastighet.
Richard Ferm har ett livslångt lastbilintresse och har byggt upp ett av landets större rundvirkes-åkerier. Att vagnparken består av Scania förklarar Richard med att han -aldrig har behövt köpa något annat märke.
I gruppen ingår normalt sex skogsekipage som står i kontakt med varandra för att kunna mötas och vända på skogsvägarna. I åkeriet ingår även fem ekipage med vanlig bakmonterad kran, vilket kan tyckas motsägelsefullt när man specialiserat sig på gruppkörning.
– De har en viktig uppgift, innan lastare och grupp-bilar kör igång ska väg och avlägg kontrolleras. Med kranen har de möjlighet att justera på platsen samtidigt som de tar ett lass med hem. När gruppen har kört färdigt går de in och städar som avslutning och däremellan har vi tillräcklig beläggning för dem med andra uppgifter, förklarar Richard.
Skogsbilarnas vikter ligger på 64–74 ton beroende på vägnätet. I Fermgruppens verksamhetsområde finns en hel del BK4-vägar men det är sällan man kan komma upp
i maximal vikt, menar Richard.
– Det är ibland svårt att få upp volymen på virket, lassen hamnar i regel några ton under det tillåtna. Nu bygger vi ekipage med 3-axliga Scania R 560 tillsammans med 4-axliga 40-tons släp och får med dessa köra med 69 tons bruttovikt på BK4. Då har vi sparat in två eller tre axlar och lastar nästan lika mycket som de andra, förklarar Richard.
Scanias V8 har varit standard på åkeriet under många år, samtidig ser de att 13-liters Super-motorn passar utmärkt för flera av körningarna.
– Jag kör gärna V8 men bränsleförbrukningen skiljer sig betydligt. Den senaste 13-litaren drar mindre än vad Scania själva går ut med, konstaterar Richard.
Vagnparken består enbart av Scania och Richard har alltid hållit sig till samma märke.
– Jag har aldrig behövt köpa något annat. Produkten som sådan och samarbetet med verkstad och försäljning på Berners Tunga har gett det jag kan kräva, menar Richard.
Det står inte Scania i pannan på Richard även om han indirekt har avslöjat var hjärtat hör hemma. Inte minst genom de nostalgiska minnen när han fick läsa MIL i unga år. Den som känner Richard vet att han håller sig väl informerad om vad andra tillverkare har att erbjuda. Han själv menar att det är hans skyldighet som åkare och företagare att hålla sig informerad om det senaste. Utan det genuina lastbilsintresset skulle det nog inte fungerat lika bra.
Richard har en god pejling på branschen, bland annat är han ordförande i nätverket Skogslogistikföretagen, SLF; inom Sveriges Åkeriföretag. Gruppen har som syfte att främja logistikverksamheten kring skogsråvarutransporter. Dessutom är Richard styrelseledamot i Sveriges Åkeriföretag Norr samt blev för några år sedan årets företagare i Sundsvall.
